Kodammsschaktet

Tänk om vi. hade haft ett sådant fint glas att bearbeta när vi blåste för hand, sa en av männen kring kvarnstenen efter att ha vandrat runt på vårt laboratorium och sett den utrustning och de hjälpmedel som man numera har till förfogande för att söka hålla ett glas som är sig likt dag för dag.

-Man förstår ju att det är nödvändigt att med alla tekniska hjälpmedel som finns, söka hålla glasmassan så konstant som möjligt till dessa moderna maskiner. Vi var ju levande maskiner vi som blåste för hand, men då var det vi som fick anpassa oss efter glasets ibland nyckfulla egenskaper. Men så var ju heller inte råvarorna av samma kvalitet som nu. Jag minns när man t. ex. tog sanden uppe bland bergen, vilken ansågs fin nog på den tiden och hur man transporterade den med hästskjutsar fram till bergsstupet vid trädgårdsmästarebostället, där sanden fick rutscha, utför berget och samlas upp i en där befintlig lada. Härifrån forslades sanden vidare med häst och vagn ned till hyttan. Det var lejda hästskjutsar som svarade för den transporten. Det var Kalle Bonde,  Janne i Alekärr, Blidberg, Hasti och Krossan m. fl. småbrukare som hade en häst i sitt lilla jordbruk och med dessa körslor förstärkte kassan. Detta var väl omkring 1880-talet skulle jag tro. Men även på den tiden sökte man rationalisera och byggde därför en väg rakt genom sjön (Kodammen) där man lade ut räls för att med tippvagnar transportera sanden från sandtäkten fram till berget bakom Herrgårdsbyggnaden.

Här byggde man en cirka 56 meter lång ränna av trä, där sanden fick störta utför.  Konstruktör och byggmästare var Olaus Nöjd.  Härifrån lade man sedan räls ända ned till hyttan och en stor järnvagn (sandvagnen) svarade för den vidare transporten. När sandvagnen kom blev det liv utefter banvallen. Den starka lutningen ned till hyttan gjorde att vagnen själv rusade iväg. Den var visserligen bemannad med två bromsare men dessa hade ibland endast en planka att bromsa vagnen med. Nu kommer sandvagnen, ropade ungarna i korus, spända på om den skulle skena iväg utan bromsare som den ibland tog sig friheten att göra.

Tiden gick och nya anordningar såg dagens ljus. En linbana som gick direkt från sandtäkten ned till hyttan anlades 1908. Från bergskrönet’ och ned till hyttan uppbars bär- och draglinorna av en enda lihbanebock, cirka 15 meter hög, vars höjd på den tiden var imponerande. Den var placerad ovanför vår nuvarande kraftstation och byggd av stora kraftiga timmerstockar, vars fyra ben var liksom förankrade i stora klippblock och bildade ett imponerade byggnadsverk mitt uppe i

åkerfälten som omgav dem, Sandens kvalitet blev allt sämre och sämre någon analys förekom inte på den tiden, utan det fickvsmältningen och bearbetningen av glaset avslöja. Man gjorde utgrävningar lite varstans i omgivningarna för att söka få tag på lämplig sand, men förgäves.

I slutet, av förra världskriget upphörde man med att ta sand uppe vid bergen. Att denna sand inte dugde till annat än skotskt, brunt och svart glas behöver jag väl inte tillägga. År 1919 vill jag minnas att bolaget inköpte; en sandtäkt i Gestads socken i Dalsland varifrån man under flera år fraktade sand med egna båtar till bruket, men till detta kan vi kanske återkomma en annan gång, slutar vi sagesman sitt ”Jag minns”.

Texten hämtad ur Surteglimtar