Raset i Surte södra

Filmen är producerad med medverkande och material från dokumentären ”Livet på Surte”
Yngvor Blomström berättar om sin upplevelse av raset

Jag växte upp i ett bruksamhälle, det var en trygg tillvaro för ett barn.
Alla kände alla, det fanns alltid någon tillhands om inte mamma o pappa var hemma.
Min lilla värld var trygg.
När jag var åtta år vändes den trygga världen upp och ner och kaos och rädsla kom in i bilden.
Det var en tidig morgon i september 1950, jag hade precis kommit till skolan som låg på en höjd med fin utsikt över bygden.
Det första minnet jag har är att jag står och trängs med en massa skolkamrater o lärare vid fönstret som vette mot söder och det pekas och gestikuleras och pratas högt om det hemska som hänt. Många av barnen grät, minns jag.

”Det har rasat i Surte södra” sas det. Måste ha varit svårt för en åttaåring att begripa innebörden av det men att det var något hemskt det begrep jag av alla höjda skrämda röster.
img572När jag äntligen fick komma fram till fönstret kunde jag urskilja en röra av hus som låg huller om buller i leran långt där borta, men det var för overkligt att begripa.

Surte ligger vid Göta Älv och hela älvdalen är lera, det hade regnat mycket en längre tid så att det blev ett jordskred var kanske inte så konstigt.
Vårt hus var inte drabbat, vi bodde i centrala Surte, jag förmodar att jag drog en lättnandens suck när jag fick det klart för mig där uppe vid skolfönstret. I min klass fanns barn som bodde på rasområdet och det var lite tumultartat minns jag innan det kom föräldrar eller anhöriga och tog hand om barnen. I de andra klasserna fanns också barn som blivit drabbade, så den skoldagen blev det inte mycket undervisning i det som stod på schemat.
Efter den dagen var inget sig likt i Surte. Samhället invaderades av folk som hade med räddningsarbetet att göra, journalister och nyfikna.

img559Tur i oturen denna olycksdrabbade dag var att tåget till Göteborg precis hade passerat Surte, kanske var det tåget som satte igång rasmassorna…
Det var närmare 3 miljoner kubikmeter lera som gled ut i Göta Älv.
En person avled, tanten som jobbade på Café Pelikan, att bara en person avled får väl också sägas vara tur.

Insamlingar gjordes för de rasdrabbade barnen, de fick presenter och bjöds på kalas. Det var lite svårt att smälta för ett icke rasdrabbat barn vill jag minnas 🙂
Den stora uppståndelsen bedarrade så småningom, långsamt återgick vi till den gamla vanliga lunken men vi blev nog inte riktigt som vi varit innan för detta med raset hade satt sina spår hos oss…

Surteraset

Texten hämtad från Facebookgruppen Bruksongar – Yngvor Blomström.

Kommer du ihåg händelsen?

Berätta för oss nedan!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s