Då jag här förliden passerade kanalleden förbi Surte bekanta glasbruk och såg dess nu i dagarna anlagda luftbana, som hastigt och lustigt befordrar gods mellan elfven och bruket, kom jag att erinra mig en komisk händelse, som en gång för icke lång tid tillbaka passerade därstädes. Bruket sänder som bekant millioner buteljer, icke minst till ”champis”, ut öfver världen — och det år icke utan, att spirituosan Var på sått och vis anledning till händelsen i fråga. Det var en smällkall vinterkväll. Stjärnorna blinkade såsom vanligt under stark köld med sitt klaraste sken; och de djupa snödrifvorna glanste af månens madska glans.
Framåt vägen kryssade i nattens tysta timme en enslig vandrare. I ena rockfickan syntes halsen af en literbutelj sticka upp; och glad i hågen gnolade han en munter visa, under det han girade hit och dit mellan snövåggarne å den uppskottade landsvägen. Så bar det omkull med honom, och han insomnade å den hvita snöbädden med det gnistrande himlahvalfvet till tak. Kölden tilltog och natten skred; men han sov och skulle troligen för alltid insomnat, om icke händelsen gjort, att ett fordon kommit vägen fram. Man upptog den halfdöde, nästan ihjälfrusne och förde honom till Surte glasbruk, där han nedlades i själfva arbetslokalen. Det var en högst egendomlig syn, som mötte den räddade, då han vaknade fram åt morgonsidan (det arbetas nämligen både dag och natt i bruket, där olika arbets- lag skifta om). Han såg den glödande ugnen midt framför sig. Eldtungorna fräste åt alla sidor, och rundt om sprungo och rörde sig en mängd svarta figurer med tänger och rör. Det var glasblåsarne i fullt arbete med formandet och blåsandet af glasmassan. Det blänkte och glittrade hemskt rundt om de mörka figurerna; och den uppvak- nande, som erinrade sig sin vandring i vinternatten bland drifvorna, fick genast klart för sig att han var död. Om platsen, där han efter döden hamnat, kunde han, katekeskunnig som han var, ej häller misstaga sig: eldtungor, ugnar med sina eldhaf och de svarta figurerna som rörde sig däromkring — det kunde icke gärna vara annat än själfva helvetet, han hamnat uti. Och då en af de svarte kom fram till den uppvaknande, hemskt stirrande främlingen och på skämt frågade om han frös, eller han ville ha det ännu varmare, log han den frågande för att vara en af platsens högsta personligheter och svarade mycket ödmjukt: ”Nej tack, snälle fan, det är tillräckligt hett, där jag är!’ Ja så lyder den sannfärdiga berättelsen om den sanslöse till hälften förfrusne främlingens uppvaknande i det förmenta helvetet.
Texten hämtad ur Tidning för Wenersborgs stad och län som utkom den 14 oktober 1897
Livet på Surte 