När maskinerna tog över

Imitten av 1800-talet nåddes Surte glasbruk av ett fantas­tiskt rykte. Amerikanarna hade lyckats konstruera en maskin, som kunde blåsa buteljer! Glasbiåsarna skrattade hånfullt och undrade om det inte fanns någon ände på alla ameri-kapaschaserna. En maskin som blås­te buteljer! Nej, det var lika befängt som — ja, som vad som helst.

En dag stod där i alla fall en ma­skin i en av storhyttorna. Ett för­skräckligt åbäke, som såg ut som ett mellanting av ett lokomotiv och ett tröskverk. Brukets verkmästare hade antagligen fått en beskrivning på bu­teljmaskinen av någon hemvändande svensk-amerikan och så hade han gått åstad och gjort en egen konstruktion. Den dagen maskinen skulle provkö­ras rådde det stor spänning i hyttor­na. Skulle det verkligen lyckas för ett sådant där monstrum att fram­ställa en butelj? Skulle verkligen detta virrvarr av plåtrör och cylindrar kunna klara ett jobb, som det tog bort­åt en tio år för en människa att lära ? Spänningen var olidlig.

Maskinen sattes i gång. Den vitglödgade glasmassan sprutade åt alla men någon riktig butelj ville det inte bli. Nej, det var några i högst grad ofullgångna buteljfoster, som den maskinen avlade. Verkmästarn svor. Glasbiåsarna  jublade, och  döpte maskinen på    stående fot till Hjärpe. Namnet var givet, ty Hjärpe hade han hetat den där icke utlärde glasblåsaren, som en gång kommit och tagit plats utan att kunna blåsa en enda riktigt fullgod butelj. Dagen därpå hade maskinhjärpe en något ovanlig kamrat vid sin sida, en ny hjärpe, som under nattens timmar konstruerats av vinschar, plåtrör och annat gammalt järnskrot. Spefåglarna fick givet skrattarna på sin sida, och glasblåsarna kände nu riktigt på allvar att det var de som var herrar på täppan. Men  verkmästarn blev lindrigt sagt förbaskad och gav de nattliga maskinkonstruktörerna respass. Och på Hjärpe nummer två satte han upp ett stort pla­kat, på vilket man kunde läsa: ”Jag föreslår att denna maskin överlämnas till ett museum, som en trogen symbol över det gamla skrå, som snart skall vara en saga blott.”

En vårdag 1911 stod där en riktig buteljmaskin på hyttegolvet. Och den kunde blåsa riktiga buteljer. Owensmaskin 1911Det var owensmaskinen, som gjort sitt intåg på bruket.   Maskinen, som var uppkallad efter sin uppfinnare, engelsmannen Owen/, dansade runt som en karusell, sög till sig glasmassan med hjälp av vakuum, och kunde framställa enklare buteljsorter såsom halva öl o. dyl. Den ena maskinen mer sinnrik än den andra följde. Midsommarafton 1926 slaggade den siste glasblåsaren av den sista glasblåsarpipan. Glasblåsarens stiliga, svårlärda konsthantverk var som verkmästaren förutspådde nu en saga blott.

Bruket gick framåt med stormstegw Aren innan senaste krigsutbrottet var tillverkningen uppe i 60 miljoner bu­teljer och burkar årligen. Som jämfö­relse kan nämnas att åren 1906—07, då munblåsningen stod i sitt flor, tillverkades 15,200,000 buteljer.

HamnarbeteGlasblåsarna bereddes i så stor ut­sträckning som möjligt plats som ma­skinskötare och transportarbetare. Men deras levnadsstandard sjönk ka­tastrofalt. Glasblåsarna kunde cch kan än i dag verkligen med skäl tala om de gamla goda tiderna. De gamla, goda tiderna … jag minna de kalla regniga höstkvällarna. När man slog upp den skrangliga hyttdör­ren slog värmen ljuvt emot en och den syn man mötte, den var — fantastisk.. Glaset lyste vitglödgat genom de tre smältugnarnas ginungagap, ett hund­ratal glasblåsare sprang omkring i ett enda virrvarr och balanserade röda eldkulor på sina långa pipor.

I våra dagar har fackföreningen sin expedition i lokal som upplåtes av bolaget och direktören blir en av gästerna när den fackliga organisa­tionen vid Surte glasbruk firar sitt 50-årsjubileum. Detta sker nu på sön­dag, då surtearbetarna åker extratåg till Göteborg för att samlas till fest på Valand.

Så nog rör det sig!

Hemma i sin bostad på Landerigatan 6 i Göteborg sitter en av det gamla gardet glasblåsare och skri­ver surtearbetarnas fackliga historia. Han heter Ivar Dahlqvist och han var en av de 52 surtearbetare som ar­betsgivarna sökte göra brödlösa ef­ter storstrejken 1909. Han satt näm­ligen som ordförande i strejkutskot­tet och varken här eller i Danmark eller Norge fanns det någon chans att få jobb på ett glasbruk. Sålunda kom det sig att Ivar Dahlqvist un­der årens lopp blev rallare, journa­list, verkmästare och en hel del annat.

Bild från "Sme"-vannan 1898

Bild från ”Sme”-vannan 1898

Glasblåsar blod har han i ådrorna så det räcker. Hans far, farfar och farfars-, far jobbade i det yrket. De gamla glasblåsarna hade något av bohemnatur i sig. De kuskade omkring i Sverige, i Norge, i Danmark, 1 Finland, i Tyskland och i England. Dahlqvists far t. ex. ha­de anställning på 29 olika platser, har och i utlandet De nio barnen i familjen föddes på nio olika platser i Sverige och Finland.

Vid åtta års ålder började Ivar Dahl­qvist arbeta vid glasbruket i Larvik i Norge. Det var fyra dagars arbete i hyt­tan och två dagars skolgång i veckan. När familjen kom till Gävle tillät skol­rådet inte 10-åringen att arbeta, men under ferierna bestod ”vilan” i arbete i hyttan. Till Surte kom han som 14-åring och började blåsa glas vid 15 års ålder.

Leo Kraft

Leo Kraft

Dessa data är typiska för en glasblåsarpojk på 70—90-talen. Skrivaren träf­far några av de gamla krutgubbarna på Surte och allesamman har börjat i yr­ket som småpojkar. Leo. S. Krafft var en parvel på sex och ett halft år när han började i hyttan och de andra har inte va­rit mycket äldre. Samma var förhållan­det med flickorna. De fick börja ”bära in” innan de trampat ur barnskorna. Vid Surte hade man nästan lika många flickor som pojkar i hyttan.

På ett gammal fotografi från Surte glasbruk, taget på 1890-talet, ser man en liten flicka i huvudduk. Hon står fram­för en glasblåsare och ”häftar an”en flaska. När skrivaren visade detta foto­grafi för Karl Thorvald Karlsson kände han i flickan igen sin blivande fru, död sedan 1916. Hon hette som flicka Maria Kristina Nilsson. Pojken på bilden stic­ker en smörgås i munnen medan han bär bort en flaska. Det blev dåligt med mat­ron på rasterna, ty då brukade pojkarna passa på att ”söla” i verkstan, d. v. s. de försökte på egen hand lära sig blåsa glas medan gubbarna var borta. Det var den tidens ”lärlingsutbildning”. Då det började bli uppsjö på glasblåsare såg gubbarna ”sölandet” med ganska oblida ögon och fackföreningen gjorde en gång en framstöt för att få slut på det. Man tyckte också att det var olämpligt ur hy­gienisk synpunkt att pojkarna använde samma pipa som glasblåsarna. När barnarbetet blev förbjudet i lag sprang pojkarna och flickorna och gömde sig vid inspektionerna.

Bland de händelser som framstår tyd­ligast i de gamla glasbiåsarnas minne är storstrejken. Så här långt efteråt vill de helst locka fram de roliga episoderna. De skrattar gott när de erinrar sig fjär­dingsmannen, som på en brukshäst red före arbetarna när de i demonstrations­tåg gick till Ahlafors — d. v. s. han vände vid Nödinge kommuns gräns. Han red också utmed ledet när arbetsgivarens vakter ställde upp till inspektion.

— Hur var det? — nej, korum höll dom väl inte, säger en av gubbarna med tjuvpojksglimten i Ögat.

De drar också på munnen när de tän­ker på arbetsgivarens nervositet och rädsla för ”sabotage” när den första bu­teljmaskinen kom till Surte 1911. Man byggde en stor mur kring maskinen och smältugnen och poliser höll vakt. Glas­blåsarna fick så småningom titta på ma­skinen, dock endast i förmana närvaro. Ar 1926 hade maskinerna tagit resten av handarbetet och 106 glasblåsare fick sluta. På den tiden betraktade man väl maskinerna som fiender, som tog brödet från arbetarna — men senare var man glad över att ha kommit ifrån handarbe­tet. Glasblåsarna, som stod i 50—60 gra­ders värme, drack kopiöst för att släcka törsten och det var inte bra för magen. Flaskor med hög ”kinnekulle” trodde man aldrig skulle gå att göra med ma­skin, men det gick det också. Och så fick en del av de gamla glasblåsarna sluta med samma jobb som de som små­pojkar börjat med: som inbärare.

— När maskinerna kom med sitt surr, då slutade sången i hyttan, säger vete­ranen Otto Jönsson. Glasblåsarna sjöng ofta under arbetet. Och på lördagsnät­terna kom musikanter som var på hem­väg och spelade för oss i hyttan och ibland var det både cirkus och kabaret där. En sångkör bildade glasblåsarna redan år 1900 och flera av dem som var med då är fortfarande aktiva sångare.

Det är stil på de gamla glasblåsarna, de är något av arbetets aristokrater. In­tellektuellt och fysiskt håller de späns­ten långt in i ålderdomen — glasblåsandet måste trots allt ha varit ett konser­verande yrke. Nestorn bland glasblåsar­na i Surte är Karl Johan Kaufelt, 92 år gammal vid det här laget. Han är en man med väldiga fysiska krafter. — När han satte igång och pratade då skakade hela folkets hus, berättar Otto Jönsson.

Det gamla folkets hus — ja, det har sin särskilda historia. Den första fack­föreningen i Surte bildades den 18 juli 1897 och redan den 29 augusti samma år beslöt man utreda Folkets husfrågan om byggandet av egen lokal, Den 12 september var kommittén klar och hade tomt på hand. Anders Johausson-Järner gjorde ritnin­gar — det tog han & kronor för I arvode — och glasbiåsarna själva utförde schaktnings- och grundläggnings arbetet på fritid och en snickare från Nödinge satte upp huset för 325 kr. i arbetslön. Den 28 nov. 1897 — knappa tre månader efter beslutet om bygget — höll glas­blåsarna ett första möte i egen lokal. Invigningen skedde dock först den 23 ja­nuari 1898.

img241Ben första avdelningsstyrelsen, bestod av Alfred Gustafsson, ordf., Teodor Tor­stensson, v. ordf., Johan Adolf Anders­son, kassör, Gustav Eliström, sekr., Reinhold Nilsson, vice sekr. Ingen av dessa är nu i livet. 1906 hade man den första stora strejken. 1907 bildades avd. 046 av Grov- och Fabriks med två sek­tioner. Sedan kom storstrejken och efter den gick det bakåt.

Grovarbetarsektionen upphörde vid 1909 års slut medan glasbiåsarna höll ihop till år 1912. Aret därpå bildades åter en avdelning med Otto Jönsson i spetsen — han satt sedan som ordförande till 1936 — men det blev dåligt med anslutningen. 1914
Av intresse kan vara att nämna att de frireligiösa arbetarna år 1899 bildade en  särskild    organisation, vilken dock önskade samarbeta med fackföreningen. Den upprätthölls endast till 190’2.reorgani­serades avdelningen med i huvudsak samma styrelse och nu fick man bättre vind i seglen.

Karl Krafft

Karl Krafft

Nu är glasarbetarna i Surte hundra­procentigt organiserade. Ordförande se­dan 1936 är Gustav Ljungmark — han har suttit i styrelsen i 18 år och kassö­ren Karl Krafft lika länge.

På söndag reser man som sagt med extratåg till Göteborg för att fira halvsekeljubileet. Det blir närmare 400 personer med tåget så nog kommer det att märkas att surteborna är i stan.

Texten är hämtad ur Socialdemokraten som utkom den 12 november 1944

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s