Johan på Brännet går i pension.

När någon av våra anställda gör sitt sista dagsverke vid bruket för att sälla sig till pensionärernas skara, är det vanligt att man samlas vid arbetsplatsen för att avtacka. Så var även fallet, när Johan Persson gjorde sin sista arbetsdag den 30 juni i år. Med ”Johan på Brännet”, som han i

vardagslag kallades, gick en av den gamla stammens trotjänare i pension. Denna sista arbetsdag stod han i burkmagasinets packsal, omgiven av arbetskamrater. Personalchef I.Linder tackade å bolagets vägnar för lång och trogen tjänst och överräckte en blomsterkvast. Inspektör F. Sahlberg tackade å arbetsbefälets vägnar och det blev mera blommor. Till sist hurrade allesammans. Med famnen full av blommor gick han sin eriksgata ut till porten. För denna dag skulle han köras hem i bil. Om någon var väl ”Johan på Brännet” förtjänst av att få åka hem den sista arbetsdagen på bruket. Anställd i 42 år har han de 38 åren, sedan han inköpt ett litet jordbruk, traskat den 4 kilometer långa vägen mellan arbetsplatsen och hemmet som ligger långt borta från all ära och redlighet, någonstans vid Kiellers Skog. Någon har räknat ut att den vägeträckan han gått motsvarar jorden runt drygt två gånger. Det var bland annat detta som var anledning till att Surteglimtar vill deltaga i hyllningarna. Numera finns det en skaplig bilväg till hemmet, om man åker över Agnesberg, men så var det inte förr”, berättade Persson under det vi skuttar vägen fram mot hemmet. Det var andra tider då, ska jag säga. Jag var packare de flesta åren på Surte. Det var styvt ackordsarbete och när man stått i detta arbete en längre tid och blev beordrad att vara med i ”Storlaget när någon fattades där, tyckte man att det var en behaglig omväxling, trots att det inte var någon dans på rosor att bära 100 kg sodasäckar eller 160 kg ”mattor” med buteljer på ryggen.

När man sedan gick hem på kvällen, var det att ha en säck med matvaror hängande på ryggen, min matbox i ena handen och en lykta i den andra, för att kunna vägleda sig. Jag minns, hur jag gick fast i en snödriva, som nådde mig till halsen vid ett sådant tillfälle och höll på att aldrig kunna ta mig hem. Att mor då kunde bli orolig ibland med våra sex barn springande omkring sig var naturligt. Vi närmar oss hemmet och Persson visar stolt sin ägandes ko som betar i hagen och när vi kör in på gården står fru med barn och barnbarn och dukat kaffebord för att taga emot. I morgon ska ”Johan på Brännet” fira sin 67-årsdag med allt vad det innebär. Vi önska honom god hälsa i fortsättningen och att han måtte få njuta av sin ledighet efter väl förrättat värv.

Surte Glimtar  hösten 1932.