Linbanan och torvmossarna

Bränntorv blev en viktig energikälla i Sverige i och med behovet av att odla upp ny mark under 1800-talets andra hälft. Detta för att klara försörjningsbehovet för den då växande befolkningen. Genom dikning och gödsling av mossmarken kunde man utöka försörjningsmöjligheten och motverka emigrationen. År 1886 stiftades därför Svenska Mosskulturföreningen som arbetade med frågorna kring uppodlingen av mossmark och kring bränntorv. En tjänst som torvingenjör inrättades 1901 vid Lantbruksstyrelsen i Stockholm. Denna tjänst hade 1920 utökats till fem tjänster. Behovet av bränntorv efter första världskriget nådde dock sin maximala nivå runt 1920 för att därefter minska raskt.

Ett annat uttryck för det ökande försörjningsbehovet för den växande befolkningen var arealen ängsmark i Sverige som på 1870-talet uppskattades till ca 2 milj. hektar, vid slutet av 1800-talet till ca 1, 5 milj. hektar för att därefter minska och uppgå till ca 1 milj. hektar under 1930-talet. Vid 1960- 1970-talet uppskattades arealen ängsmark till mellan 200 och 300 tusen hektar.

Ett särskilt skifte av torvmossarna i Vättlefjäll gjordes 1861. Torvtäkter finns dock omtalade första gången 1764. Bränntorven användes här till husbehov som bränsle då skogen saknades under några århundraden. Torven kom att vara det viktigaste bränslet på gårdarna fram till 1920-talet då den ersattes med ved från den då uppväxande skogen på Vättlefjäll.

Det förekom även torvbrytning i större skala då Surte Glasbruk arrenderade torvmossarna Sörmossen och Målemossen i Vättlefjälls västra del för sitt energibehov. Torven gav arbete till bönderna på Vättlefjälls gårdar och till arbetskraft utifrån. För att frakta torven från Målemossen till Sörmossen användes en anlagd trallebana mellan mossarna. På Sörmossen hade man en elevator och blandare som drevs av en ångmaskin. Här fanns även en torvlada då arbetet med torven var ett säsongsarbete. Efter prövning att transportera torven på lastautomobil så visade sig detta vara opraktiskt. Torven fraktades istället ner till glasbruket i form av bricketter via en linbana med ett femtontal linbanestolpar utmed banans sträckning. Denna var i drift åren 1904-1947 då ett flygplan kolliderade med linbanan. En av planets två flygare omkom vid haveriet. Den andre hittades av folket på gårdarna i närheten efter att ha gått vilse.

Bränntorven togs upp på hösten. Till detta användes en speciell spade som man skar ut torvblocken med. Blocken fick sedan ligga kvar över vintern. Genom att växtdelarna då frös sönder så förbättrades torvens uppsugningsförmåga. I början på maj vände man på torvblocken och lade upp dem i luftiga högar. Om våren varit solig och varm så kunde man skörda i juni. Under denna hektiska skördeperiod skulle den soltorkade torven in under tak och lagras i taktäckta hässjor. Målemossen var känd för alla sina torvhässjor.

Målemossen är en cirka 3 km lång och smal mosse. Förr i tiden fanns därför ett anlagt vad ”Målens Vad” där mossen var som smalast. Då böndernas kreatur allmänt gick på skogsbete förr i tiden och ofta vid mossen så var det tidsödande att gå runt hela mossen med kreaturen för att komma till andra sidan varvid man använde ett anlagt vadställe för att korta färdvägen.

Texten hämtad från http://vattlefjall.com/gardarna.htm

Man köpte tydligen in en bil för att frakta torv. Läs med  http://en.wikipedia.org/wiki/Tidaholms_Bruk

Tyvärr har jag inga bilder på denna linbana och söker med ljus och lykta!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s