Surteskolan 1942

VID SURTESKOLANS 40-ÅRSJUBILEUM 24 OKTOBER 1985

Skrivet av Astrid (f. Almén)Ostrowski. (Lärare vid Surteskolan)

Den 23 mars 1942, såg det ut som om vintern, den långa krigsvintern, äntligen skulle ta slut. Det var disigt och fuktigt i luften, och snön som fortfarande låg ett par decimeter hög, var blöt och storkornig. Det hade gått riktigt bra att hålla skolsalarna och bostäderna i huset varma. Koks eller kol fanns ju inte att få längre, oljeeldning var knappt påtänkt, men ved var det gott om och vår vaktmästare eldade ordentligt. Att skorstensmuren inte var avsedd för så intensiv vedeldning, tror jag inte att någon tänkte på. Denna förmiddag steg plötsligt små rökslingor upp genom golvet i två salar i nedre våningen. Barnen fick gå ut och leka medan vi vädrade. En under-sökning från brandkårens sida visade ingen eldfara, så lektionerna fort-satte.

 Vid halv två-tvåtiden slutade vi våra lektioner, mina tredjeklassare gick hem. Jag plockade in mina grejor, tittade ett slag på flickornas fina dockor, som satt på ett skåp i en lång rad. Vi stickade dockkläder på slöjdtimmarna. Så gick jag upp till andra våningen, där jag bodde i ett rum och kök. Jag klädde om mig i bomullsklänning och gymnastikskor och började städa. Det hade jag inte gjort på 14 dagar, så det behövdes. En brandbil stod på gården, betryggande nog, tyckte jag med tanke på förmiddagens os. Plötsligt började pipan på glasbruket tjuta. Folk kom springande från alla håll. Det hördes väsen från ett klassrum som låg vägg i vägg med min bo-stad. Jag öppnade fönstret och ropade en fråga om jag behövde rymma ut något ur lägenheten. ”Ja, hele kåken brinner!” fick jag till svar. Jag ringde ner till småskolan vid vägen och varskodde ”fröken Viktoria” som hade lägenheten bredvid min. Hon började plocka ihop lite värdesaker, fotogra-fier och andra småsaker. Sen började allting gå fort. Några karlar och pojkar kom rusande upp för att rädda grejor. Allt gick i flygande fläng. Lägenheten fylldes av rök. Jag pekade på ett par saker: en kista, ett skåp, min halvpac-kade väska, och kastade en hög kläder från garderoben i armarna på en av gubbarna. Röken var besvärande, jag började hosta, och eftersom jag under beredskapskurserna lärt mig att man i rökiga rum skulle hålla sig nära gol-vet som möjligt, kröp jag omkring. Alla hjälparna försvann ut med sina bör-dor, men kom inte tillbaka. De fick inte gå upp igen för brandmännen. Det dånade i huset, och sen förstod jag att det var den kraftiga brasan som åstadkommit ljudet. En brandman dök upp på en stege vid fönstret. – Det går inte att gå i trappan, klättra ut här! sa han. Jag gjorde så och tittade därvid in genom fönstret i skolsalen bredvid. Ett eldhav!

 Det var inte svårt att klättra ner. Det var värre att stå därnere i bomullsklänning och gymnastikskor. En kappa fanns bland de räddade kläderna, ett par pjäxor fick jag låna av någon, lite pengar likaså, så jag senare kunde åka in till Göteborg, där jag hade mitt föräldrahem. Men innan dess hade jag stått och sett min bokhylla brinna och taket rasa in. En stege restes mot ”fröken Viktorias” fönster och langen gick med grejor. Överlärare Herthelius i första våningen fick ut det mesta av sitt bohag, vaktmästarn i andra våningens andra ända fick ut något, men alla gjorda vi våra förluster. I den tredje våningen, vindsvåningen, gick allt till spillo. De räddade sakerna sakerna inhystes i slöjdhuset, som låg högst uppe på berget.

 Medan jag stod och såg min bokhylla brinna, surrade luften omkring mig av rykten. – Dom säjer att det ligger en lärinna avsvimmad däruppe, sa nån bredvid mig och pekade på mitt bolmande fönster. – Det gör det inte, för den lärarinnan är jag, sa jag. (Där fick man för att man följde beredskaps-kursens ”lärdomar”  och ”kröp på golvet). En annan person hörde samtalet, presenterade sig som platsredaktör för Göteborgsposten och bad mig vänta ett tag medan han uträttade något annat. Det hade jag emellertid inte tid med, så jag fick väl skylla mig själv när det i G.P. dan efter stod om lärarinnan som ”tvekade ett ögonblick och sen tog hoppet från andra våningen”. Bekymrade bekanta, som läst G.P., skrev och frågade hur jag hade klarat mig. Alla människor var så snälla och vänliga, erbjöd husrum och kaffe och kläder och annan hjälp.

 Erik Arnäs klass hade läst längst och hade hastigt fått utrymma salen, sedan en av eleverna upptäckt att det brann i en ventil. Surte gamla skola var byggd av trä ytterst och innerst och däremellan bestod väggarna av tegel, som sades vara soltorkat och därför smulade sig. Det blev alltså draghål överallt i väggarna, och när elden väl kom lös verkade draget som en stor blåsbälg och elden spreds med rasande hast. Så gott som allt i skolsalarna var förstört. Vi hade inga bänkar, inga böcker, inga kartor, inga planscher. Sådana där fina apparater som ni har nu förti-den för film och ljudband hade vi inte förut heller, så dem saknade vi inte. I ett skåp hade en stor bunt teckningar undgått att brinna upp. De var ge-nomblöta, så vi la dem till tork i ett litet redskapsskjul vi hade på skol-gården. Dan efter fann vi att någon nyfiken person hade plockat ut dem i snöslasket. Nu gick det inte att rädda dom. De stackars dockorna i vårt klassrum fanns inte mer. Så småningom fick flickorna penningersättning, men pengar kunde säkert inte ersätta förlusten av dockebarnen.

Ni kanske tror att barnen blev glad, när skolan brann och möjligheten till ett par dagars ledighet uppenbarade sig. Men inga glada miner syntes, tvärtom. Många grät. Dagen efter branden hade vi studieutflykt till mejeriet i Bohus och sedan ordnades nya lokaler på skilda ställen. Vår klass hamnade i ”Plymouth-brödernas” predikolokal, där vi hade ett par urgamla dubbelbänkar, hop-fällbara långbord och bänkar, som om söndagarna blev kyrkobänkar. Vaktmästarn målade plywood till svart tavla. Böckerna förvarades i papp-lådor, som varje eftermiddag sattes in i ett skåp. En gymnastikbänk en orgel trollades fram. Katedern var ett litet ovalt köksbord med en brun duk ovan-på.  Salen värmdes upp med en vedkamin, som vi fick mata under dagens lopp. Vaktmästarn hade tänt den på morgonen. Men en morgon, när vi kom, hade kaminen slocknat och termometern visade på +5 grader i skolsalen. Vi tände kaminen igen, och sen gick vi ut och åkte kälke, tills innetemperatu-ren blev högre.

Det var så trångt att barnen, som satt längst bort i hörnet av salen, försvann ner under bordet och kröp fram till svarta tavlan, när de skulle räkna eller peka ut något på kartan, som vi så småningom fick. Kamin, orgel och kate-der var mycket nära grannar. Var det vackert väder, hade vi gymnastik ute högst uppe på bergknallen bredvid huset. Skidåkning, bandy på Surtesjön eller idrott på den gamla idrottsplanen uppe i skogen, var också populärt. I det trånga förrummet i kapellet, kunde vi inte åstadkomma så många gymnastiska övningar. I det stora hela tyckte vi om det här sättet att ha skola. Ringningen skedde med en gammal klocka , som en gång prytt en kälke. Ingen la sig i om vi drog över på en lektion för att hinna färdigt en uppgift, eller när vädret var dåligt läste ihop ett par lektioner och slutade 10 minuter tidigare. Barnen tycktes inte vantrivas. Här höll vi till resten av tredje läsåret och hela fjärde, femte och sjätte klasserna. I sjunde klass fick vi läsa i en av småskolesalar-na, nere vid vägen medan vi väntade på att den nya skolan skulle bli klar, och sen flyttade vi upp i nya fina lokaler.

1945 

Den nya skolan låg på höjden där slöjdsalen legat förut. Den var ju stor och fin och pampig, men den såg inte ut som ett slott som den gamla gjort. Men vad den saknade i yttre skönhet vägdes upp av den inre bekvämligheten. Och ändå fattades mycket. Vi hade varken gymnastiksal eller samlingssal, men undan för undan har ni fått allt det där, som ni har i er Trevliga Surte-skola. Först hade vi klassrumsgymnastik, d v s vi flyttade bänkarna till sidan, öppnade fönsterna och gjorde fristående rörelser. Vi hoppade bock också – över varandra. Senare fick vi tillgång till en lokal via idrottsplanen, men den var låg, och vi hade en känsla av att vi skulle slå huvudet i taket och vi hop-pade högt. Men det gick fint att spela gränsbrännboll där.

Hela tiden medan vi läste i vår predikolokal, pågick kriget runt omkring oss ute i världen. Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Varje dag såg vi de s. k. permittentågen gå förbi Surte på väg mellan Tyskland och Norge, fulla med tyska soldater på väg hem till Tyskland för att vila upp sig eller på väg till Norge för att fortsätta kuva norrmännen. I Finland och nord-Norge drog sig tyskarna så småningom tillbaka till norr och brände allt efter sig. Den här klassen var ovanligt ivrig med insamlingar för att hjälpa de mera olyckligt lottade grannländerna. Kanske var det för att de själva sett hur skolan brann och kände sig drabbade av olyckan, som de förstod hur grannarna hade det. Antingen det gällde pengar till Norgepaket eller kläder till Finland la de ner hela sin själ i insamlingen. Och fredagen glömmer nog ingen som var med. När jag flyttade från Surte 1955 hade vi fortfarande ingen gymnastiksal. Men bamba hade vi fått. Vi fick gå ner till glasbrukets personalmatsal och äta. Tidigare hade vi bara haft sju klasser + s.k. fortsättningsskola i 6 veckor på sommaren efter sjunde klass. Då hade flickorna skolkök  och pojkarna van-liga skolämnen som svenska, matte och samhällskunskap. Nu fick vi åttonde klass och fortsättningsskolan försvann.

 Nu har nya skolan stått här i 40 år. Vi hoppas att den skall stå kvar i många fler år än den byggnad som brann och fortsätta vara Trevliga Surteskolan, ja bli trevligare allt eftersom åren går. Håll apparaterna i schack och låt hjärtat va’ me’ så lyckas det säkert.

Byggnationen av den skolan som brann.

I   och  för undervisningen av brukets barn uppfördes 1899 i Surte norr om hyttan på en högt belägen, fri och öppen plats ett nytt skolhus med rymliga lektionssalar och bostadslägenheter för hela lärarepersonalen.

Skolhuset uppfördes på bolagets bekostnad för 26.294:26 kr. och är brandförsäkrat för 93.300 kr.

Den 10 febr. 1898 hade Surte Aktiebolag givit Nödinge församling ett skriftligt erbjudande att för all framtid tillhandahålla lämpliga lokaler till folk- och små­skolor för barn, som äro bosatta på bolaget tillhörande egendomar, belägna i Nö­dinge socken. Bolaget förband sig dessutom att anskaffa alla till skolorna behövliga inventarier och undervisningsmaterial som ock bostäder till lärarepersonalen samt avsade sig samtidigt den å dess fyrktal sig belöpande andelen i och bestäm­manderätten över socknens övriga skolhus och lärarebostäder mot det, att socknen dels såsom bidrag till det nya skolhuset betalade ett kontant belopp av 5.000 kr. och dels för all framtid befriade såväl bolaget som alla på dess egendomar skatt-skrivna personer från kostnaden för socknens övriga skolhusbyggnaders underhåll, nya skolhus eller lärarebostäders uppförande och underhåll ävensom alla kostnader för skolinventarier och undervisningsmateriel!.

Till detta erbjudande fogade bola­get den förbindelsen, att om bolaget i framtiden blir urståndsatt att fullgöra sina åligganden, skall bolaget till socknen återbetala de 5.000 kronorna, och fick denna förbindelse intecknas uti bolaget tillhöriga ^4l/₁₁₂ mantal Norra Surte. På kyrko­stämma med Nödinge församling den 17 mars samma år antog församlingen bolagets erbjudande.