Vid strejkmöte den 6 aug. beslöt avdelningen att anordna en demonstration till Ahlafors spinnerifabrik, c:a 5 km. nordost om Nol. Syftet var att söka förmå fabrikens arbetare att ställa sig solidariska med landets övriga arbetare i försvarsaktionen mot arbetsgivarna samt att om möjligt få dem organiserade
Demonstranterna samlades å det s. k. Järntorget där avdelningen hade sin
expedition i charkuteriföreningens hus. När demonstrationståget under sång och med fanor i spetsen satte sig i rörelse, infann sig ortens polis, en lång mager, gänglig och något krokig figur, ridan en trind och välgödd brukshäst och intog platsen i täten av tåget; en plats som han sedan behöll tills sockengränsen mot Starrkärr nåddes. Ryktet om vår frammarsch hade hade tydligen spritt sig älvdalen uppefter ty när vi passerade avtagsvägen till konstsilkesfabriken vid Nol – denna fabrik tillverkade bl. a, bommullskrut — stod en trupp militär uppställd med för fot gevär och bajonett på och inväntade oss. Vid sidan av truppen stod ett underbefäl i som det tycktes stram grott. Vi marscherade förbi under tonerna av ”Arbetets söner”.
Kamrat Magnus höjde med sin tordönsstämma ett leve för arbetarnas frihet och solidaritet, som åtföljdes av rungande hurrarop. M. kunde inte neka sig nöjet att slänga en förarglig speglosa till befälspersonen. Denne reagerade inte på något sätt. Ej heller kunde man märka på mannarna att de hört något, trots att M:s röst borde ha hörts vida omkring. Den militära disciplinen fungerade oklanderligt.
Vi fortsatte marschen och vid ankomsten till Ahlafors fann vi avtagsvägen till fabrikens arbetarbostäder spärrad och häradets länsman, vice länsman och två fjärdingsman jämte fabrikens disponent. Länsmannen förklarade att vi hade fritt att fortsätta vår marsch landsvägen efter, men till bruksområdet fick vi inte komma. Arbetet i fabriken hade stoppat när man fått meddelande om att demonstrationståget var i annalkande. Män, kvinnor och barn hade slagit sig ned i skogsbackarna intill bostäderna öster om fabriken och var tydligen ganska nyfikna på hur det hela skulle avlöpa. Vi försökte övertyga länsmannen och disponenten att vi endast ville tala vid arbetarna i all kamratlighet, men vägen var obevekligen stängd. ”Mina arbetare har inget behov av att tala vid er och vill det inte heller”, förklarade disponenten.
Efter en stunds parlamentaring fick vi till slut löfte att två man skulle få passera spärren för att bli övertygade om att arbetarna inte ville ha med oss att göra. När vi närmade oss de i backarna sittande åskådarna, försvann dessa som genom ett trollslag. Det fanns ingen utanför bostäderna att komma till tals med och in i bostäderna var ju mindre rådligt att gå. Vi fick återvända med oförrättat ärende och disponenten var synbarligen belåten med den disciplin hans arbetare hade visat, när det gällde att följa givna order. Efter en vilopaus ställde vi åter upp och anträdde ”återtåget” till den 1,5 mil avlägsna hemorten.
Demonstrationståget hade gjort ett fascinerande intryck och ingav både skräck och hänförelse, enligt vad ett vittne, som från den stunden blev fångad för arbetarerörelsen och socialismen, senare har berättat. Arbetet inom fabriken stod emellertid stilla några dagar innan det åter igångsattes. Vid samma möte som Ahlafors-demonstrationen planerades, beslöts även att företaga en utflykt till Kungälv för att besöka kollegerna vid glasbruket därstädes och om möjligt, tillsammans med dem hålla möte å den s. k. ”Komarken”.
Utflykten företogs liksom Ahlaforsmarschen, till fots och hade ett drygt 50-tal deltagare. Nu liksom vid Ahlaforsmarschen måste vi passera förbi brukskontoret på vår väg norrut. Det förvånade oss därför inte att vägen var spärrad för oss när vi kom till Kungälvs färja. Färjkarlen förklarade att han fått order av stadsfiskalen i Kungälv att icke färja oss över. Medan våra kamrater väntade på Hisingssidan av Nordre älv lyckades vi ta oss över, två man i en lånad eka. Vi ville komma till tals med Kungälvsfiskalen. Det lyckades också. Vi träffade honom vid torget, presenterade oss och frågade om orsaken till att vi inte, i likhet med andra svenska välfrejdade medborgare kunde få gå allmän landsväg fram, utan att bli hindrade. Han förklarade att han fått order från länsstyrelsen att inte släppa demonstrationståget genom Kungälv. Vi tillät oss betvivla sanningen i hans påstående, enär vi, för det första, icke var något demonstrationståg i detta ords egentliga mening och för det andra icke avsåg annat med vår promenad än att hälsa på våra kolleger vid Kungälvs glasbruk. Vi förklarade till sist att därest icke våra vid färjan väntande kamrater släpptes över i vanlig ordning ämnade vi företaga undersökning och vidtaga erforderliga åtgärder för att få rättelse. Fiskalen lovade att ringa länsstyrelsen om saken och efter en stunds väntan kunde han meddela att länsstyrelsen, på grund av de upplysningar vi lämnat, har beviljat oss fri passage. Det mötte alltså intet hinder för oss att i samlad trupp gå genom staden ut till Västertull.
Vid vår promenad genom Kungälv var gatan så gott som tom. Infödingarna syntes icke till, om man undantar ett och annat nyfiket öga bakom de fällda rullgardinerna. Tillsammans med Kungälvskollegerna höll vi ett friluftsmöte vid kvarnen å Komarken. Såväl borgmästaren som ock fiskalen och Kungälvs hela polisstyrka — två man — var närvarande. Efter intermezzot vid färjläget blev vi goda vänner med polismakten i Kungälv. Ja, så goda vänner t. o. m. att vi inbjöds att få hålla möte med föredrag i Fästningsparken när helst vi önskade.
Livet på Surte 