Hyttmästare John Andersson

Vid årsskiftet 1961 lämnade överhyttmästare John Andersson sin aktiva tjänst vid bruket. Hela sin livsgärning kom han att ägna åt glashanteringen i vår hytta, där hans kunnande och praktiska handlande förde honom fram till över-hyttmästarens rang och värdighet.

Han började sin gärning vid bruket redan 1906 vid 13 års ålder som upp-passare och inbärare. Att vara uppassare innebar att bära omkring vatten till törstiga glasblåsare. Det var ett mera fritt arbete än inbärarens, vilken hade till uppgift att transportera de färdiga flaskorna till kylröret, vilket var ett mera ansvarsfyllt och påpassligt arbete”, säger Andersson, när vi ber honom berätta något om tiden som nu ligger bakom honom som glasmakare.

– Som glasblåsare erhöll jag s.k. verkstad 1910, jag var då 17 år. Det var naturligtvis spännande att bli inlemmad bland de stora grabbarna i ett fyrmanna-lag som utgjorde ett ackordslag. Här, fick jag både som glasblåsare och uppdrivare vid trummelugnen pröva min färdighet. – Uppdrivare och trummelugn är kanske för den nya generationen främmande begrepp, vad innebär detta? – Jo, uppdrivarens arbete bestod i att förse den färdigblåsta flaskan med ring. Det kunde ske antingen genom att man tog lite glas från värman och lade på halsen på flaskan och formade ringen eller att man i trummelugnen, en separat elektrisk ugn, försedd med kolelektroder, värmde upp halsmynningen och formade ringen.

Så gick åren fram till 1917. Det första världskriget rasade som värst och det blev stopp på bruket. Vi var ett tiotal grabbar som sökte oss till Fos-fatbolagel i Trollhättan, där vi arbetade fram till 1919, då man åter satte fart på glastillverkningen på Surte och vi var tillbaka på bruket igen. Jag blev nu placerad vid vanna 1, där man hade en Owensmaskin och handarbetet var därmed avslutat för min del.

År 1922 kom de första Iynchmaskinerna till Surte och jag blev maskinskötare vid vanna 5, där de placerades. Maskinparken utökades och jag blev befordrad till hyttmästare vid vanna 1 det ver år 1926.

Efter att sporadiskt ha kört med helvitt glas satte man 1930 igång med vanna 2 med helvitt glas, för vilken vanna jag blev hyttmästare och 1931 fick vi den nya maskintypen, den s.k. IS-maskinen, och en maskin för press och blås. PCG-maskinen.

Det var en mycket arbetsam tid. De nya maskinerna skulle trimmas in, det helvita glaset förorsakade ofta sortbyten och försvårade i hög grad tillverkningsresultatet. Jag minns att vi under en 14-dagors period tillverkade inte mindre än 40 olika sorter. Detta var långt innan standardiseringen ens var påtänkt. Varje mejeri t.ex. skulle ha sin egen gravyr på flaskorna och serierna var inte så stora. Temperaturen på glaset vid formningen fick vi sköta visuellt, vilket fordrade gott handlag med materialet. Men med friskt humör och goda medhjälpare gick det framåt och alla svårigheter var till för att övervinnas.

1934 blev jag befordrad till överhyttmästare och chef för samtliga vannor och maskiner och hade kontroll över den färdiga produkten och sorterade under dåvarande driftsingenjören Birger Jacobsson. Utleveranserna stod vid denna tid på hög nivå, vågar jag påstå, och några reklamationer förekom sällan.

Vid den omorganisation som tillkom 1948 blev jag chef för den då upprättade kvalitetskontrollen och 1953 fick jag svara för alla reklamationer och för kundservicen, en uppgift som förde mig landet runt till de flesta av brukets kunder, för att hjälpa och bistå när så behövdes.

År 1958 blev jag pensionsmässig, alltså 65 år, men kom att kvarstå ytterligare några år med specialuppdrag. Den tiden har nu också passerat och från årsskiftet har jag som pensionär dragit mig tillbaka.

– Vad kommer Du nu att syssla med? -Ja, jag måste säga att någon hobby har jag aldrig hunnit att ägna mig åt. Under många år var jag helt upptagen av arbetet i hyttan, jag kan säga både natt och dag. I Surte Manskör har jag I emellertid varit med i många år och det har varit den avkoppling från arbetet som jag unnat mig. Ser jag tillbaka på min arbetsinsats känner jag nog, trots alla besvärligheter som ibland stått i vägen, en viss tillfredsställelse. Glaset som material har fångat mig helt och kärleken till detta har varit det som hjälpt mig att övervinna och bortse från de många gånger svåra hinder som rest sig i min väg. Det gläder mig framför allt att man har fått vara med från början med handarbetet, där en man på 8 timmar kunde tillverka cirka 300 flaskor och dagens automatiska tillverkning med en maskin som gör 30.000 flaskor på lika många timmar.

Jag har många goda och glada minnen från mina arbetskamrater under åren i hyttan och har funnit många nya vänner bland kunderna. Jag vill därför passa på tillfället att till mina vänner rikta ett tack för den tid vi fått arbeta tillsammans.

Med överhyttmästare John Andersson som nu lämnar bruket, bevaras minnet av en karaktärsfast man som inte varit rädd att säga sin mening varken uppåt eller nedåt och som blivit respekterad som skicklig glasman inte minst bland våra kunder. Med sin goda hälsa i behåll drar han sig nu tillbaka för att ägna sitt intresse och sin omsorg åt hem och hus. Trädgårdstäppan kommer säkerligen nu att bli föremål för ett förnyat intresse mellan långturerna med Isabellan.